Mindre risktagande på nätet med rätt råd till unga

2010-02-08 15:14

Dela med dig!

Åsa Landberg arbetar som psykolog på Rädda Barnens Centrum för barn och ungdomar i kris. Hon har länge arbetat med behandling av våldsutsatta barn. Åsa Landberg har skrivit flera böcker och rapporter och tilldelades Brottsoffermyndighetens hedersomnämnande 2008. Åsa är ledamot i Medierådet sedan 2005. Här skriver hon en krönika om att tonåringar medvetet tar stora risker och de som tar störst risker skäms när de råkar illa ut. Vuxna kan hjälpa dem genom att varna för rätt saker. I mitt arbete som psykolog på Rädda Barnen möter jag barn som utsatts för våld och sexuella övergrepp. Jag har träffat många tonåringar som utsatts för sexuella övergrepp via ny teknologi och kommit att fundera över hur många vuxnas bild av brotten skiljer sig från den bild jag får i behandlingsrummet.

När jag var liten minns jag att min lärare varnade klassen för att ta emot godis av okända vuxna. Hon berättade om vuxna som väntade utanför skolgården och bjöd förbipasserande barn på godis. Men det var en djävulsk fälla. Godisbitarna innehöll knark och när väl barnen blivit beroende så kom de tillbaka och köpte godiset. De hade blivit narkomaner.

Idag ser jag på historien som en vandringssägen. Jag minns faktiskt inte hur jag reagerade på den då. Om jag trodde på den eller om jag visste tillräckligt om tonåringar och droger för att se att det åtminstone fanns ett mycket vanligare scenario. För det vanligaste är att tonåringar aktivt söker sig till droger. De vet att droger är farliga, och de vet att man kan fastna i ett beroende. Men de provar ändå. Kanske för att de tror att farorna inte gäller just dem. Idag sprids liknande myter om farorna på nätet.

Via media får jag en bild av unga som är okunniga om datorer och internet, som inte vet något om sex och inte har en aning om hur de ska skydda sig. I verkligheten träffar jag unga som kunniga på tekniken, sexuellt aktiva eller i alla fall mycket nyfikna. De vet hur farorna på nätet ser ut och hur de kan skydda sig. Men de gör det inte alltid.

Maria får kontakt med en modefotograf på nätet. Han har sett hennes bild och säger att hon är vacker och kan ha en framtid som modell. När han föreslår henne att posera framför webkameran säger hon ja. Hon skulle aldrig få lov av sina föräldrar. Men det känns ganska tryggt att posera framför sin egen dator. De träffas ju inte i verkligheten. Under fotograferingen övertalar mannen henne att ta av sig mer och mer kläder. Maria vet inte hur hon ska få stopp på det. Efteråt känner hon sig smutsig och rädd för vart bilderna ska ta vägen. Hon är bara tolv.

Lukas får kontakt med en man som kan tänka sig att sälja sprit till honom. Han går dit med kompisar för säkerhets skull. Mannen bjuder på sprit och under kvällen försvinner kompisarna. Kraftigt berusad utsätts Lukas för en våldtäkt.

De tonåringar jag möter är väldigt olika och varje historia av utsatthet är unik. Jag möter tonåringar som blivit lurade in i något de inte alls förstått. Men de flesta har inte varit särskilt passiva eller naiva. De har varit medaktörer och agerat själva. De har tagit risker, och förlorat. På samma sätt som andra tonåringar tar risken att prova droger i förhoppningen om att det farliga, beroendet, överdosen eller psykosen inte ska drabba just dem. Fast de vet att det är farligt. Just för att de själva agerat skäms de ännu mer över att ha blivit utsatta och det blir närmast omöjligt att berätta. Och visst kan det vara dumt att ta risker men det innebär inte att de är medskyldiga till att utsättas för brott.

En tonåring befinner sig i en övergångsfas. Tonåringen är på väg att skapa sig ett vuxenliv och en vuxenidentitet. I den processen ingår det att ta risker. Risktagande är väldigt mänskligt. Utan risktagande stannar vår utveckling upp. Förändringar innebär ofta risker; att byta jobb, att våga gå in i en ny relation, att skilja sig eller att bli förälder för första gången innebär att kasta sig ut i det okända. Man vågar för att kunna vinna. Men man kan också förlora. De flesta tonåringar tar en del risker. Andra tar väldigt stora risker, och det är oftast de risktagande som råkar riktigt illa ut.

Det finns också en mindre grupp tonåringar som regelmässigt utsätter sig för stora faror. De söker fara och smärta som ett sätt att lindra ångest och komma undan sina egna outhärdliga känslor och tankar. Deras självförakt gör att riskerna inte avskräcker. De känner inte att de är värda bättre.

Varje tonåring som utsätts för övergrepp är ett brottsoffer. Och oavsett vilka risker de utsatt sig för är inte brottet deras ansvar. Ansvaret vilar helt på den som utsätter dem för brott. Men vi gör tonåringarna en björntjänst om vi varnar dem för fel saker. Visst riskerar de att bli lurade. Men det farligaste är när tonåringar blundar för riskerna.

Åsa Landberg
Ledamot Medierådet